Glömmer alla misstag och påminns om min framgång. Alla gånger jag har lagt mig ner alla gånger jag gråtit i kudden. Alla dom minnerna suddar jag bort, men tar fortfarande med mig vad jag lärt mig i ryggsäcken. Det jag vill minnas är när jag gick fram till spegeln peppade mig själv kom igen Agnes, det här klarar jag. 

Jag trodde på mig själv när ingen annan gjorde det. Jag har känt den känslan att stå där ensam, låta alla försöka låtsas förstå och säga "jag vet hur det känns gumman, puss" medans dom sen går tillbaka till deras fläckfria liv där deras största problem är vad dom ska ha för kaffesort imorgon. 

Idag 2 december står jag här på mina fötter, tänker fyfan va bra jag är. Helt frisk och nöjd med livet på topp och huvudet högt. 

Men en historia i bagaget, en historia som format mig. Kanske utan den skulle jag varit lycklig 24/7 och inte veta vad ordet KÄMPA betyder. 

Men nu går jag här, redo för en fight om det skulle behövas. Redo att ta emot mig själv om jag skulle sjunka ner igen. 

Kan säga emot vad som jag tycker är fel, sätta ner foten för folk som behöver lära sig vad respekt betyder. 

Jag är här med massor med vänner bakom mig som stöttar mig, som denna gången stannar kvar. Och dom vännerna lovar jag att jag ska backa upp, försvara, lära och älska.