Dagens
Idag red Malou och jag vid galoppsträckan. Haha pigga Rabat, kom hem helt svettig men fortfarande pigg. Knasboll 
Shiiiit, överlycklig!!!
Hemma från världens bästaste ridpass. Vilket "go" det var i henne. Lyssnade verkligen, kanske fokuserade bättre ensam i ridhus?
Men shiiiit vilken ponny. Och bara fyra år?! Trodde inte hon kunde gå så bra men idag åker jag hem med överlyckliga känslan när allt är som bäst. Känns som jag spricker, livet är så perfekt just idag.
Ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna, SÅ FUCKING FANTASTISK! 
Min räddning
Kan inte hålla ihop längre, hela vägen till Torslunda gård tänkte jag bara på att få krama om Rabat... När jag väl kom fram sprang jag nästan till henne, gick in, stängde boxdörren. Gosade in hela ansiktet i hennes lurviga päls och tårarna bara öste ner. Kunde inte stoppa det.
Hon stod alldeles blixtstilla. Vet att hon kände att något inte stod rätt till.
Den kramen förändrade hela dagen. Stod och kramade henne i säkert 20 min bara lät tårarna rinna. Känna henne andas mot min nacke. Allt var så perfekt även om allt hade vänt sig mot mig.
Där stod jag, men den enda individen som aldrig skulle svika mig. Den enda varelsen jag någonsin kommer älska, som fyller ut varenda plats i mitt hjärta.
Tack Rabat, min bästavän. Utan dej hade jag nog inte funnits här idag 
Uteritt
När jag begav mig ut i hagen för att hämta Rabat så hängde suppan med en bit. Tyckte det var helt ok men när vi väl var framme och hade gått i hela leriga hagen så bara drog Rabat åt vänster och galopperade iväg. Suppan stegrade och detta tyckte dom va så kul så dom gjorde det 5 gånger... Så när jag kom från hagen helt röd i ansiktet...
Bjuder på en bild på suppan och mej! Inte sådär svinhögt direkt... ;)
Uteritten var mysig, Rabat var väldigt lugn och fin men sa inte nej åt att springa! Dessutom hittade vi ett dike och några buskar och dom var ju lite mer intressanta att hoppa över tyckte Rabat... :*
Bjuder på en bild på suppan och mej! Inte sådär svinhögt direkt... ;)
Våran resa
Jävla, några veckor emellan bilderna. Kan man säga att vi utvecklats mycket? Ja asså herregud. Va långt vi har kommit fast det bara är början! Bästa häst!! 
Där, några månader,veckor och dagar sen. Kan inte kalla det horsemanship...
Här är vi nu, har rätta känslan och leendet. Rabat har öronen framåt och vi har KUL!
Där, några månader,veckor och dagar sen. Kan inte kalla det horsemanship...
Här är vi nu, har rätta känslan och leendet. Rabat har öronen framåt och vi har KUL!
Tävling
Idag var det en liten "skojtävling" på gården och Rabat skötte sig utmärkt! I början så var hon jätteosäker på första hindret men vi fortsatte och hon tvekade hit och dit tills nummer 4, då stannade hon.
60cm :)
Då satte jag ner foten och visade vart skåpet skulle stå! Det var då jag liksom vaknade i ridningen och fortsatte banan! 
60cm :)
Igår - idag
Lektionen igår gick susen, hon verkligen drog mot hinderna och tyckte det var superkul. Slutade med en oxer på 90, hade velat hoppa högre då vi verkligen tyckte det var kul. Men man ska ju sluta när det går som bäst, right?
Dessutom funkade vänstergaloppen galant, massagen gjorde sin verkan. Nu är allt bäst med Rabat!
Idag däremot är det en dålig dag för mig, vill just nu bara gräva ner mig tack!
Men jag hoppas det blir bättre när jag träffar Emily, den tjejen alltså! Träffat henne en gång förut och typ 3 minuter senare stod vi och kramades i kylan, känns som vi har känt varann i åratal men egentligen är sanningen endast i minuter. Haha
Själv är jag världens kramgoaste, vill ha kramar och pussar idag. Massor med kramar! Och hundratals pussar, för när jag mår dåligt kräver jag att någon myser ner mig i filtar framför brasan och pussar på mig, skämtar för jag är sådär glad åt värme.
Så idag är jag extra kramgo, och älskar er människor som går emot mig och bara kramas! Även till er vänner som kan hålla min hand och stötta mig ❤️
Kan inte fatta hon är MIN. ❤️
Beger mig upp till stallet
Som rubriken lyder. Stallet är högst på listan idag, mycket ska göras men först och främst rida ponnyn min. Min höjdpunkt på dagen!
Älskar dej snuttan 💕
Ska rida i 40 min, men först och främst borsta henne LÄÄÄÄÄÄNGE idag, lite som hästmanikyr haha.
Anyway idag ska jag också skritta fram extra länge och sedan trava av henne rejält, fick lite extra tankeställare från gröna kort kursen igår.
Älskar dej snuttan 💕
Ordet vi ryttare känner till - missförstånd.
När jag rider Rabat och hon gör tvärt emot allt jag än vill så blir jag oftast grymt arg och besviken på både hon och mig. Det är nog min största svaghet i ridningen.
Såhär brukar mitt ridpass se ut. Både framgång och missförstånd. Ja så är det jag är 13 år och äger en ponny på 4:a år, vi kommer misslyckas och vi kommer lära oss tillsammans.
Ibland så vill jag bara hoppa av och leda in henne i stallet men det är då jag påminner mig själv om det enda ordet som är problemet till att det inte går som jag vill - Missförstånd kallas det.
För viljan har jag, och jag vill verkligen lyckas men ibland brottas viljan & missförståndet mellan hästen och ryttaren.
Det är då man ska stanna upp och rätta sig själv, sitter jag verkligen stadigt i sadeln? Har jag kontroll på allt? Gör jag det tydligt så vi förstår varann? För hästen är ju allt ditt jobb och slit. Det är du som formar den.
Och så finns det ju vissa ryttare som har blivit bortförda i bubblan med skarpa bett, remmar hit och dit och stora kraftiga sporrar.
Dock har dom svårt att fatta det själva, tyvärr men hörni jag ser inte viljan där. Jag ser press. Där blir dom inte behandlade som djur, utan mer som maskiner. Motsatsen till människans bästa vän.
Som ekipage tycker jag man ska kriga tillsammans om prispallen, inte mot varann som det intrycket det ger när det vita skummet trillar ur hästens mun och huvudet går så långt ner så man tänker att den där "hästen knäcks av närsomhelst" .
Jag kom ihåg när jag hyrde en ponny, dag ut och dag in fick jag höra vad jag skulle ha på honom. Kändes som dom trodde Att jag inte skulle klara av honom.
Det var just då jag satte ner foten och knäppte loss rem för rem. Tillslut fanns inte ens en sadel.
Och all träning, varje dag jag kom hem med skrapsår på knäna. Ökade min vilja att kunna lyckas.
Det tog tid vet ni, inte på 3 veckor direkt men Tillslut galopperade jag med långa tyglar barbacka utan att trilla av.
Det kallas seger, och nej man kan inte köpa det eller ta genvägen med massor med hjälpmedel. Utan det är något man jobbar för, när man har den starka viljan kan man göra allt
Såhär brukar mitt ridpass se ut. Både framgång och missförstånd. Ja så är det jag är 13 år och äger en ponny på 4:a år, vi kommer misslyckas och vi kommer lära oss tillsammans.
Dagens stall
Dagen började med att åka till stallet med Mamma som är så söt och hänger på!
Skulle ta in Rabat som var ensam i hagen. När jag precis fick ut henne ur öppningen så hör jag hovar springar mot mej i mörkret, har inga lampor vid privathagarna så kunde endast höra att en häst var påväg mot mej.
Så vid andra sidan elstaketet svänger en häst av och börjar bocka precis bredvid oss.
Rabat börjar få småpanik men som den snälla hästen hon är så saktar hon av och lugnar sig ganska snabbt. Dock sprang hon nästan över mej men hann putta undan henne.
Hästarna i hagen stimmar runt och springer bockar, skenar överdrivet mkt för att det Rabat ska slappna av och jag tänker att om jag kommer förbi denna hagen så kommer hon vara lugn.
När jag tar mej förbi hagen så hör jag hovar som slår i marken. Jag kollar bakom mej och ser en häst skena mot elstängsel för snabbt för att ha en chans att sakta av innan,
Hästen fortsätter och springer rätt in i utgången och bryr sej inte ett dugg om alla elstötar som far igenom kroppen. För hästen har panik springer runt, runt & runt.
Rabat stressar upp sig springer nästan på mej flera gånger. Försöker prata lugnt med henne och lugna mej själv men när man ändå måste få dit hjälp så fort som möjligt är det svårt att hålla sig lugn.
Jag var tvungen att tänka snabbt och skrek till mamma att hon var tvungen att stänga så den andra hästen inte sprang ut. Hon klarade det precis och mamma skulle aldrig ha en chans att ta de ponnyn som rymde utan när vi står i småpanik och ropar kommer det en från stallet som lyckas få tag i hästen och tar in honom.
Inga skador skedde men härdanefter ska jag ha stålhättar och hjälm på mej punk slut.
Sen ridpasset på Rabat var helt onkontrollerbart i början och hon var överallt. Skojar inte. Hade hackamore med.
Huvudet högt uppe för att det var 100009 hästar i ridhuset.
Flera gånger saktade jag av och bara ville gråta, skrika och ta in henne i boxen men något fick mej att stanna den sista gången och intala mej,
Agnes - om hästen inte arbetar eller lyssnar så kanske du måste komma på vad jag gör för fel. Sitter jag bra i sadeln? Är jag rak? Är mina händer bra och lägger jag det lilla extra trycket om benen? NEJ.
Hur ska jag lösa det? Jag börjar om från början.
Självklart gick hon som en pärla och kunde inte sluta rida på henne, ville föralltid vara fastklistrad i hennes sadel!
Men eftersom hon var såååå duktig så blev det inte så mkt mer ridning än att känna igen henne!
Hon är kvinnan i mitt liv! Fyfan älskar henne! 
Rabat och min första tävling på gården.
När vi kom till stallet på lördagsmorgonen så gick vi banan direkt. Banan var lätt när man väl kunde den, Alvida hjälpte mig kolla vägar och så.
När vi sen kom in i självaste stallet så stod Rabat och väntade med alla sina knoppar förutom 1 som hade ploppat ut :`) Rekord...
Så först satte jag på benskydd, borstade henne, rättade till knoppen och pussade på den nervösa och otåliga lilla unghästen som visste vad som var pågång! Sen band jag upp henne i boxen och sadlade henne.
När vi kom ut så var hon nervös och kunde visst inte stå still så hon gick fram och tillbaka men det löste sig och jag hoppade upp på min lilla Gul.
Först skrittade jag fram ganska länge tills hon kände sig lugn, trygg och säker då började jag trava lite.
Hon gick faktiskt otroligt bra fast huvudet var uppe i vädret, men jag la inte så mycket fokus på det utan att hon lyssnade på mej, kunde sakta av, öka på, göra halter och volter var det viktigaste.
Sen tog jag galopp och hon lyssnade lydigt, jag ställde mej upp och lät henne springa på så vi kunde få ett bra flyt i början. Jag galopperade i båda varven tills hon kändes 100% säker, då var hon värd att skritta på långa tyglar.
Sen på framhoppningen sög hon verkligen åt sig hinderna och hon älskade verkligen att visa upp sig, hon har aldrig hoppat så bra med mig innan som på framhoppningen. Hon hoppade superbra och jag var så stolt över min ponny.
Inne i ridhuset lät jag henne gå fram och kolla på hinder och saker som hon kunde reagera på.
Hon gick nära alla hinder och det var inga problem förrens vi kom till konerna, för dom var läskiga.
Sen när jag kände för att starta så hoppade vi det första hindret och hon krävde mkt ben för att kunna övertalas.
Banan gick superbra och hon fick den andra snabbaste tiden och när jag lät henne galoppera till applåderna så ville hon hoppa och styrde mot ett hinder själv, sedan vägrade hon så jag kom ut skitig, trött och stolt över min fyraåring.
2:a rundan gick ungefär likadant, Jäkla vad hon älskar att hoppa hon var verkligen skithet!
Ärovarv behöver vi inte nämna - för pigg häst...
Hoppning med lilla Gul
Idag dök det upp lite hinder för min och Rabats del, och vi övade lite på galoppsprång bland annat, det är verkligen inte lätt att sitta på denna 4 åring ibland... Men det är kul att både hon och jag utvecklas samtidigt liksom 2 i ett.
Denna lilla ponnyn har verkligen kämpat idag, hon kom in svettig och trött och fick gå in till boxen direkt, sen tog jag på henne kyllera och pussade på henne
Min sits är inte den bästa, men jag utvecklas dag för dag med lilltjejen
HAHHA DAGENS FAILBILD:
Vem är Rabat?
Jo vem är faktiskt lilla gul? Jo det är våran ponny som 3 syskon delar på.
Jag är den yngsta av oss, Alvida är mellansyster och Alice är den äldsta. Rabat är född 2009 och vi köpte henne som 3 åring!
"Från allra första början"
2 ston skulle ridas in, Rabat och Rosalinda var deras namn. Alvida skulle rida in Rabat och en söt tjej som heter Julia skulle rida in Rosalinda. Jag hjälpte bara till lite smått med Rabat vid sidan av och Alvida gjorde det stora jobbet.
Vi trodde Rabat skulle vara svårare att rida in än vad hon egentligen var visst hade Rabat perioder då hon ställde sig rätt upp och vissa perioder var benen och rumpan hej vilt i luften, Men så är livet för en liten gul häst ibland!
Alice sa att till stallägaren att hon ville köpa Rabat och så skulle det bli. Rabat skulle åka upp till Alice och hennes pojkväns gård.
Att lära Rabat att hästtransporten inte var något farligt monster var inte det enklaste... Alvida kämpade som en galning gång efter gång. Det tog många tårar men jag vet att vi lärde oss att vi måste ha tålamod med denna ponnyn.
En dag då (av privata skäl) hon blev våran! Var helt omöjligt att tänka att Rabat fick stanna?! Nu delade vi allihopa på henne och den ponnyn som vi kämpade med från att hon var en liten bebis var nu våran!
Att ens tänka från en dag till en annan... Nu har vi en ponny.
Allting var perfekt och allt rullade på, hinderna höjdes och hon hoppade bättre.
Vi hade köpt en ponny som kunde hoppa!
Om vi skulle ut på tävling var hon tvungen att mätas och transporten för henne var fortfarande ett köttätande monster... Hon var verkligen envis och att hon skulle in i transporten var helt utanför tankarna. In your dreams tänkte hon liksom...
Tillslut började det kännas mer möjligt att Rabat skulle in i hästtransporten och vips så var hon inne. Sen en dag var det dags att fälla igen och låta henne lära sig att det inte var farligt att vara därinne. Då fick Rabat panik och på några sekunder blev hon skräckslagen och stampade och sparkade hej vilt i transporten.
Men det tar alltid tid att vänja sig vid saker, och kommer alltid vara så. Men det tar olika långa tider för hur man är personligen. Vissa lär sig snabbare och vissa tar det längre tid för.
Och det tog lång tid för Rabat men hon gick förr eller senare in och paniken blev mindre och mindre
så sen kunde vi åka in och mäta henne. Vi hade fått för oss att hon var häst men nej, hon var D-ponny!
Så började Alvida tävla henne och första rundan gick utmärkt!
Sen fick Rabat för sig att det var hon som bestämde allt och vägra var spännande och det hade hon användning för. Och hon vägrade och vägrade... Alvida åkte till Mats och om vi har köpt en ponny ska den fan kunna hoppa oxå!
Mats tyckte att vi skulle vara hårdare mot henne och om hon vägrar är det hennes problem.
Rabat började hoppa mer och mer och vägringarna minskade, hon hade hittat tillbaks till sin hoppning.
Ja det är ungfär där vi är nu! Nu ska jag ta över Rabat lite mer och ska ha henne 2 dagar i veckan och vara med på småtävlingar och träna, för senare kommer bara jag tävla henne och det blir min tävlingsponny! Ser fram emot det!
