Snart ska jag visa dom. 

Jag ska visa dom hur jag klarade mig andetag för andetag. Hur jag grejade det tillslut. Alla leenden vid frukostbordet och alla tårar rätt ner i kudden på natten. Mitt hjärta är starkt. Det har blivit nertrampat många gånger om, lurat och blivit spottad på. Men det dunkar exakt som det ska, och jag lever. 

Jag vill bilda en mur. Såga isär alla känslor utanför och bilda ett hårt skal. Aldrig kunna känna några känslor med någon för då är det kört. Då har den personen chansen att såra mig, trampa mig på tårna och sticka en kniv i ryggen. Precis som dessa andra gånger. 

Fast jag hör rösten i mig säga "kom

Igen Agnes, ett andetag till du klarar det". Sen brottas jag med ångesten hela natten. Den kramar mig hårt och lägger sig tätt intill. Ändå försöker jag så gott jag kan att kravla mig ur den. 

 

 jag måste skärpa mig, sluta tillåta att jag blir sårad. Inom detta dygnet tar jag ett viktigt beslut

Men shiiiit vilken ponny. Och bara fyra år?! Trodde inte hon kunde gå så bra men idag åker jag hem med överlyckliga känslan när allt är som bäst. Känns som jag spricker, livet är så perfekt just idag. 

Ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna, SÅ FUCKING FANTASTISK! 

Dagens känslor innehåller ALLT. Jag skrattar när jag gråter, gråter när jag skrattar. Idag är allt skit & allt är bra. Ja ni fattar, inte ens jag vet själv mitt humör för stunden? Jo besviken och stolt på 2 olika personer. 

Den jag är stolt över är nog mamma, min bästa mamma. Hon säger alltid dom orden jag inte får fram. Lägger en hand på min rygg PRECIS när mina kuddar är våta av tårar. Tack bästa mamma för du tar rätt beslut och hjälper alla i familjen och stöttar upp även utanför, jag älskar dej ❤️

Hon stod alldeles blixtstilla. Vet att hon kände att något inte stod rätt till. 

Den kramen förändrade hela dagen. Stod och kramade henne i säkert 20 min bara lät tårarna rinna. Känna henne andas mot min nacke. Allt var så perfekt även om allt hade vänt sig mot mig. 

Där stod jag, men den enda individen som aldrig skulle svika mig. Den enda varelsen jag någonsin kommer älska, som fyller ut varenda plats i mitt hjärta. 

Tack Rabat, min bästavän. Utan dej hade jag nog inte funnits här idag 

Fast nu när jag ska lägga mig i sängen och sova kan jag inte sluta tänka på att han kanske är ute efter hämnd. 

Någon annan som har tomtefobi som kan flytta ihop? Kan ju inte vara den enda i hela världen. 

Jag vill skriva ut min historia som jag bär i ryggsäcken. Men däremot vet jag att det kan skada andra och jag kan hamna illa till. 

En lösning hade ju kanske varit att skaffa lösen? Låter mina vänner läsa hur jag mår då och varför. Vad jag gör och mina djupa åsikter om saker och ting. 

Det hade ju kunnat bli mer personlig blogg om hur jag känner & tycker. Vad jag tycker är fel och vad jag tycker är rätt. 

När jag har den här bloggen känns det inte heller redigt som det är jag, Eller hur tycker ni? 

Jag är mycket mer flams och skrattattacker, misstolkar allt som går att misstolka utanför bloggen.

Du tar det där lilla extra steget som skiljer dej från barbiedockorna och kliver in i vuxenvärlden. 

Syskonen blir jobbigare och dom måste veta ALLT. Om det inte är att dom har lånat din nya tröja så är det att dom kräver att veta vem du är kär i och vilka du umgås med. 

När man sitter där vid middagsbordet och din mobil lyser upp ska dom vara dom första som checkar så det Inte är Erik i 9:an, liksom jag menar komigen finns det något pinsammare? 

Helt plötsligt får man inte vara ute till kl kvart i 11 längre utan man ska höra av sig på mobilen ständigt, vara hemma senast halv 10 och föräldrarna förvandlats till spioner.  

Och vadå jobbigaste är när du sitter på ditt rum med kompisar och diskuterar hemlisar så bara smäller din pappa upp dörren och undrar vad man håller på med. Och innan han går vill han gärna dra till med något skämt som endast han skrattar åt. 

Men jag kan på vissa sätt förstå mina föräldrar ibland, för dom vet ju vad det innebär att vara tonåring. 

Min pappa har väldigt gripande historier och han var inte världens lydigaste, liten smal,söt pojke utan han var helvild! Vi brukar alltid ha det mysigt i bilen och lyssna på hans historier gång på gång om allt möjligt som kom i hans väg haha. 

Men jag hoppas även mina föräldrar förstår mig ännu mer i dessa situationer. 

Att dom förstå varför jag smäller igen dörren framför deras näsor ibland. Att dom förstår att jag vill lära känna fler vänner och jag vill känna spänningen på kvällen. Att jag behöver känna att dom litar på mig, men även låter mig ta ansvar. Att visa dom att jag kan reda ut grejer på bra sätt och låter mig även göra misstag. 

Jag vet också att han som var mitt skäl till blöta kuddar finns där ute, han andas fortfarande och lever vidare med sitt liv. 

Han lämnade en massa röra bakom sig som jag får ta hand om, han bara dumpade av en massa elände. 

Kanske jag aldrig mer få se honom, eller kanske han läser det här.  

Just nu är mycket up and down i mitt liv, men jag stannar med fötterna i marken. 

När folk ser mig i korridoren eller på stan har dom ingen aning, dom har ingen aning hur många sömnlösa nätter jag gråtit eller hur många gånger jag velat ge upp. Och dom har ingen aning jag har ställt mig upp igen, fortsatt min resa med mycket i ryggsäcken. 

Så girls keep your head up, vi är starka tilsammans! 

You know my name but not my story, och kanske om ni har tur kan jag berätta den för er. 

Dessutom funkade vänstergaloppen galant, massagen gjorde sin verkan. Nu är allt bäst med Rabat! 

Idag däremot är det en dålig dag för mig, vill just nu bara gräva ner mig tack! 

Men jag hoppas det blir bättre när jag träffar Emily, den tjejen alltså! Träffat henne en gång förut och typ 3 minuter senare stod vi och kramades i kylan, känns som vi har känt varann i åratal men egentligen är sanningen endast i minuter. Haha 

Själv är jag världens kramgoaste, vill ha kramar och pussar idag. Massor med kramar! Och hundratals pussar, för när jag mår dåligt kräver jag att någon myser ner mig i filtar framför brasan och pussar på mig, skämtar för jag är sådär glad åt värme. 

Så idag är jag extra kramgo, och älskar er människor som går emot mig och bara kramas! Även till er vänner som kan hålla min hand och stötta mig ❤️

* inget nytt som bloggen kräver att få veta har hänt förutom hoppträningen i söndags. 

* kommer antagligen inte blogga seriöst på några dagar, ska orka ens sminka mig först... 

So here får ni ändån lite ursäkter varför jag låter bloggen stå några dagar. 

Något jag verkligen har lärt mig den senaste tiden är att bara släppa allt och göra det jag känner för.

Kunna rensa alla tankar och leva i nuet, vad som händer nu och inte det som hände i förrgår eller det som kommer hända om 2 timmar utan det jag gör exakt nu.

 

Folk försöker förstå mig och säger det måste varit en jättejobbig tid för dej , men handen på hjärtat Jag har inte ens fällt en enda tår, för jag har inte haft tid att tänka på det. Jag har varit fullt upptagen med grejer och personer som har gjort min dag till att jag går hem med ett stort leende, som jag kommer komma ihåg och minnas när jag är 87 och sitter i min gungstol, då kanske jag blundar och tänker tillbaks på den gamla goda tiden, tänker på grejerna jag minns och inte på dåliga grejer som tynger ner mej.

 

Imorgon sover jag över med mina tjejer, tjejerna som aldrig lämnar mej vad dom en få stå ut med, dom försöker alltid rätta till allt jag river ner och dom städar alltid upp för mig, dom finns alltid där och lyssnar på mina små funderingar till stora skrattanfall. Tjejerna som det alltid är full fart i på dagen så somnar vi tilsammans kl kvart över 10 av trötthet på kvällen. Det som alltid slutar med småprat och popcorn kastningar,  #Girlpower 

 

Här är ett inlägg till just er skitpratare, till er som inte har något mer liv än att prata skit och sprida saker och ting som inte du har någonting att göra med. Här kommer ett inlägg så ni kan känna er träffade och förstå att det inte blir bättre av att lägga er i mina saker & mitt liv, att det inte blir bättre av att kalla mej saker och sedan tycka synd om mej. Så varsågod och fortsätta läs till er som vet att ni behöver det.

 

Jag hade aldrig någonsin trott att jag var så spännande att prata om så folk la ner tid på det och jag hade aldrig fått för mej att jag hade behövt prata och säga ifrån för min egen skull, hade aldrig trott att detta inlägg skulle behövts skrivas.

 

Dag för dag snackas det skit, ibland sanningar men ofta rent skitsnack. Vissa har fått för sig något som att kalla mig slampa, hora eller något liknande ord och vissa går runt och tycker synd om mej, kollar på min ålder liksom. 

 

Men när ni hör meningar om mej, hur kan ni vara så säkra på den som berättar saker om mig inte ljuger? Hur kan ni vara så 100% säkra på att det stämmer? Och hur skulle det vara om du frågade mej, kollade från min sida av saken.

 

 

Såklart finns det undantag, sanningar och svek, men det skitsnacket överväger sanningarna.

Det snacket som snackas går helt över gränsen, det finns inget stopp eller broms utan det bara fortsätter tills alla har fått säga sin mening om vad de tycker om mig, och saker jag har gjort. 

 

Har aldrig varit så osäker på vilka som faktiskt är mina vänner, vilka som skulle stå kvar om dom fick höra sanningen från min mun.

Vilka vänner som lyssnar på vad som kommer ifrån min mun eller endast har öronen öppna för folk som vill kalla mig slampa, säga negativa och brutala saker om mig. Om ni tänker på det är det ganska självklart att jag vet vad som stämmer innerst inne och vad som är skitsnack, så istället för att nämna vad du ha hört om tjejen i 7:an kom fram och fråga mig face to face så slipper du sprida lögner.

Och snälla, att få höra slampa är inte lika kul när man går i 7:an och nyss fyllt 13, får inte ens dricka energidricka enligt lagen. Men jag är så sjukt trött att medans tjejerna blir kallade slampor av varann får killarna high five, det räcker liksom nu har jag sagt mitt för ikväll.

 

 

Just nu mår jag inte så bra, men jag hoppas att någon snart skriver något gulligt och får mig på bättre tankar.

Ibland finns det saker som håller fast en, drar ner en och får en på så mycket sämre humör men då gäller det bara att förstå hur sitationen är nu och tänka posetivt även om det är svårt.

 

Finns så mycket jag skulle vilja skriva på bloggen men just idag känner jag bara att jag vill ha en gammal vän som kramar mej och håller om mig tills jag somnar, som påminner mig hur stark jag är och säger att det är okej att bryta ihop men endast idag.

 

Hela dagen har jag tillbringat med säng... Men börja känna lite ångest att jag inte rört på mig