Jag ska förvänta mig att bli behandlad som en flickvän så jag inte blir besviken

Hittade detta på ask. Satte igång lite tankar speciellt om när man förtjänar respekt. 

"Jag ska inte förvänta att bli behandlad som en prinsessa utan som en flickvän så jag inte bli besviken" . 

Att jag ska bli behandlad som en "flickvän" men vet ni vad det finns flickvänner i alla åldrar och kategorier. Vissa bli bortförda, andras tvingas gifta sig med män som är 59 medans hon själv är en liten tunn flicka på 10 och ett halvt år. Så hur bli man behandlad som en flickvän? 

Så jag ska förvänta mej att kidnappas eller att killen ska respektera mig som jag vore en ömtålig prinsessa? Vad väljer ni? 

Hon ska aldrig, aldrig, aldrig skylla sig själv och det vet ni.

Dom kvällarna

Dom kvällarna då tårarna rinner ner som floder från min kind. När varje hjärtslag är en utmaning, när jag säger jag vill inte jag vill inte men livet fortsätter. När mina kuddar är fyllda med tårar och alla i huset sover. När jag intalar mig själv att allt kommer bli bra. Men inte idag. Inte inatt. Men snart kommer solskenet lysa igenom. 

Snart ska jag visa dom. 

Jag ska visa dom hur jag klarade mig andetag för andetag. Hur jag grejade det tillslut. Alla leenden vid frukostbordet och alla tårar rätt ner i kudden på natten. Mitt hjärta är starkt. Det har blivit nertrampat många gånger om, lurat och blivit spottad på. Men det dunkar exakt som det ska, och jag lever. 

Jag vill bilda en mur. Såga isär alla känslor utanför och bilda ett hårt skal. Aldrig kunna känna några känslor med någon för då är det kört. Då har den personen chansen att såra mig, trampa mig på tårna och sticka en kniv i ryggen. Precis som dessa andra gånger. 

Fast jag hör rösten i mig säga "kom

Igen Agnes, ett andetag till du klarar det". Sen brottas jag med ångesten hela natten. Den kramar mig hårt och lägger sig tätt intill. Ändå försöker jag så gott jag kan att kravla mig ur den. 

Så jävla fel!

Här står det si och så om hur tjejer ska se ut, för en fotomodellskropp med alla mätningar här och där!  Sen när vi kommer till killarnas, vart försvann mätningarna? Så jäkla orättvist! Hittade denna sida... Shit va arg man blir! 

Kärlek, what?

Hästtjej tills dom drar ner mig från hästryggen

För att allt är så fel.

Tänk dig själv. Du packar ihop dina mest lätta värdesaker. Du har 10 minuter på dig, 10 minuter att säga farväl till hemmet du växt upp i. Du har 10 minuter på dig att pussa mormor på kinden för sista gången. Du har panik, hela din familj packar oroligt inför den långa resan. Men det är ingen sån resa, ingen solsemester. Utan det är en flykt, en flykt från ditt eget hem. En flykt från de sönderbombade husen. 

 

10 minuter går snabbt, för snabbt. Din mamma ropar på dig, nu var det dags. Innan dörren smälls igen vänder du dig om, du kollar rätt in i din mormors ögon innan dörren smälls igen för sista gången. 

 

Familjen springer, din lillasyster är nedbäddad med filtar i mammas famn. Du springer tills du inte känner dina ben. Du passerar det som en gång var en fotbollsplan. Alla skratt blir till minnen, alla tårar är borta. För här gråter man inte, då är man svag. Gråter gör man om man har gett upp, men vi har inte gett upp för vi är påväg till ett land där allt är fläckfritt. Ett land där man hälsar på varann när man tar in posten.

 

Sverige - ett land där alla är lika värda, ett land där man tar i hand med flyktingar. Trots hudfärg, kön eller religon.

 

Du vandrar genom en skog mitt i natten, du går och går trots att du inte ens ser vart du trampar. 

Pappa pratar, han är stark för han kan inte gråta utan han gör vad som helst för sin familj. Han har sett mycket, för mycket. Vi rymmer ifrån våldtäkt, vi rymmer ifån mord, vapen och krig. Vi rymmer ifrån blodet på gatan.  Vi rymmer ifrån vårat land.

 

Vi packar upp filtar, vi måste vila så vi kan springa ännu fortare. 

Jag somnar med några sista minnesbilder i huvudet, minnerna blir till mardrömmar som håller hela natten. 

Jag ser blod rinna, blod från mina vänner, blod från mina kusiner. Jag hör folk ropa, jag hör barn skrika. Jag hör föräldrar gråta. Detta håller på tills jag vaknar med solskenet. Då är det dags att fortsätta springa. 

 

När du tagit dig till sverige är det stor risk att du även får åka tillbaka, vart tog empatin vägen?

 

Och vad gör vi sverige? Vi har fördomar mot dom, vi säger inte hej när vi möter deras osäkra blickar.

För vi säger att vi inte kan ta in fler, för att sverige måste ta tag i sina egna problem först. 

Men vilka problem? Jag brukar inte passera sönderbombade hus när jag går till skolan. Jag har inga döda vänner som blivit mördade för att dom sagt sin åsikt? Här i skolan diskuterar man sin åsikt. 

 

Våra problem är framförallt våldtäkter, men är det invandrarnas fel? NEJ.

Om vi har problem med det, sätt strängare lagar så blir vi av med skiten. 

Just nu sitter det svenskar som bestämmer vilket straff man får om man gör något fel. Men hur många blir inte friade? Jo en extrem summa. För att 97% av alla våldtäktsmän inte behöver spendera en enda dag i fängelset. Och det är vi i sverige som bestämmer det. 

 

För att vi allihopa vet hur fel det är men ändån sätter inte dit en om man har haft sex med en medvetslös kvinna som inte kunnat säga nej för hon kanske varit för full? 

 

Dom som kommer från andra länder är mycket kunniga och lär sig snabbt. Om vi tycker det behövs satsas mer på sjukvården i sverige, varför bara inte utbilda dom ännu mer? För när dom kommer hit är dom klara och redo att starta om sitt liv med ett jobb. 

 

Men sanningen att dom faktiskt inte ens får plocka upp skräp på flyktinganläggningarna för att dom tar någon annans jobb. Den sannngen är brutal. Vi svenskar som bara föddes här på den ljusa sidan och bara kollar ner på invandrare som kämpat sig hit idag genom våldtäkt, brott, vapen och blod rinnandes från gatorna. Dom har kämpat och jobbat för att dom vill överleva. Dom vill att deras barn ska göra sverige stolta. Och föräldrarna har hållt masken framför barnen dom kvällarna dom velat ta ett rep runt halsen men istället pussat godnatt och lagt sig i tid. Hatten av till er, för ni förtjänar min respekt mer än någon annan. Ni har rätten att finnas.  för någon dag ska jag ändra på allt, men jag börjar idag med att skänka pengar. Nästa steg är att gå fram och ge kläder och behövande saker. Sen när jag skaffat mig mer stöd hos folket är det dags att ta tag i problemet med dom som har större makt. 

 

Vi kan inte göra allt men alla kan göra något, om vi verkligen tror på det. Och jag ska göra något.

 

Sprid gärna detta vidare så vi får sverige tänka nytt, du kan också göra skillnad. 

 

 

 

 

 

Mitt tävlingshumör i stort sätt.

Mitt tävlingshumör är ganska konstigt. Dom flesta unga ryttare som jag brukar vara ganska galna i sitt humör. SÅNT HATAR JAG. Jag är rena rama motsattsen. Så fort jag åker iväg är jag taggad till 100%. Tänker bara på min häst hela tiden. Jag brukar ha som mål att framridningen går bra, för om jag ska vara ärlig är jag för övertaggad och glad bara jag kommer över ett litet rosa kryss, kalla mig fjantig men jag tror det är en lyckovinst och ha mitt humör.

 

Och jag kan till och med gråta innan, gråta en hel del. Jag är så nervös men direkt när hästen kommer innanför banan släpper det, Då jävlar ska jag rida!

 

Och då spelar det ingen roll hur dåligt det gick för då är jag så pass slut efter framridningen så jag blir helt stum. Även om jag kanske fallit av på 2 hindret så blir jag helt stum. Då vill jag att ALLA föräldrar med sina kommentarer "Åh det går bättre nästa gång" håller tyst.

 

Jag klappar alltid min häst, för det är mitt arbete och vi har kommit till den nivån som jag har tagit oss till.

Om det gick åt helvete första gången så kan det bara gå bättre. Det finns ALLTID lösningar.

 

Och jag brukar aldrig vara sur då för då är jag fortfarande så pass taggad på att jag klarade framhoppningen så då är jag mest trött och vill vara ifred för jag tycker min häst är så jävla fin. Bara att visa upp den gör det varmt om hjärtat.

 

Och jag vet hur det är att stå där och se en nära vän vara besviken på sin häst. Rycka till i munnen så fort den tänkte ta ett kliv för att den står ostadigt. Det är helt hopplöst, Och jag vill aldrig aldrig aldrig bli den personen som låtsas ha större kapacitet än sin häst. För då hade aldrig hästen vägrat ut sig eller fått ner bommen.

 

Och folk undrar hur jag kan vara så glad när jag vägrade på första hindret? Jo för det är min aldedess egna häst och hon skulle aldrig bara vilja vara dum. För hästar tänker inte att nu jävla ska jag kasta ner Agnes i leran på första hindret och sedan ska jag nolla nästa vecka.

 

Utan jag är ju helt färdigbölad redan innan jag startat? Dock har jag aldrig trillat av på tävling men dåligt har det gått flera gånger om. Men det är dom tävlingarna jag lär mig på för då taggar jag och tränar så hårt till nästa.

 

 

Haha ful bild på Rabat :`)

 

 

 

 

 

 

Min chans att lägga allt åt sidan och börja om på nytt.

Här startar jag mitt nya år - en lägenhet i Stockholm med den som betyder för mycket för mig, stått vid min sida i vått och torrt. 

Skönt att ha denna nystarten med fartfyllda raketer och Instagram fyllda med "gott nytt år" ihopsatta bilder och texter som tackar olika personer som deltagit och gjort 2013 bättre. 

När jag själv tänker på 2013 så har det varit en värdelös början. Första månaden utan Tiibet kändes som ett tomt hål, ingen ide att åka upp till stallet, ingen ide att ens ta på mig ridbyxorna eller att kolla på bilder. Var så sjukt ledsen så raderade alla bilder för att få bort honom från minnet, men vart man än vände sig så hörde man namnet. 

Jag fick vänja mig vid att det inte längre var min mening att gå in i hans spilta längre. Och det tog jag som ett slag, var hård mot mig själv för att vänja mig. 

Sen så började jag på Talli - både plus och minus, 

+ pluset var att jag träffade Ebba, hon som ska få ta starten på mitt nya år. Och jag lärde mig väldigt mycket på honom. 

- minuset var väl att jag tröttade ut mig på ridningen, ville sluta rida. 

Efter sommaren så bytte Ebba stall, ett stort minus faktiskt. 

Sen kommer vi då till delen där den 4åringen klev in i mitt liv, väckte lusten att åka mot stallet igen. Hela familjens projekt, alla i familjen Heyne pussade på henne och det blev som våran egna familjemedlem. Stort plus! 

Jag träffade många vänner, blandat med plus och minus, vissa var värre och andra bättre. Men jag lärde mig av det och för med mig den kunskapen i framtiden. 

Och sen har jag en sak som jag inte gått ut med, har bara sagt till dom jag märkt att jag kan lita på. Om jag sagt den obehagliga grejen så vet du att du är speciell och att jag kan lita på dig, jag har respekten för dig! Det största minuset på hela mitt år, många sömnlösa nätter, gråtandes till sömns morgonen därpå. 

Det har varit mycket berg och dalbana, men här är jag och hamnat rätt tilslut. Och jag är på rätt väg. Fast detta året var det mer plus än minus!

Tack till er som stärkt mig med att läsa min blogg, det har fått mig starkare och lita på mig själv. 

Gott nytt år vänner, ta det lugnt ikväll och var försiktiga! ❤️ 

Ett halvår, haha. 

Vad jag tycker och tänker kring pessoabett.

Det är okej.

Kan inte ens föreställa mig hur förnedrande det måste vara att bli tillsagd att inte kunna pussa sin flickvän på en pub i Göteborg. När två av samma kön har kärlek till varann ska man inte få visa det. 

Om det var en kille och en tjej som kysstes så hade dom flesta nog lutat på huvudet och tyckt att det va gulligt. 

Men nej om man är gay måste munnarna vara stängda även när man planerat att gå in på en pub och ha mysigt kanske firar ett år tilsammans. 

Vart är världen påväg? Skadar dom någon? För i mina ögon är kärlek kärlek.

Arg på samhället.

Fobi för tomtar, är jag den enda?

Har precis bundit armar & ben på tomtestatyn här hemma. Seriöst klarar inte vara hemma ensam med den så nu är jag säker, självklart är munnen igentejpad så han inte kan kommunicera till dom andra nissarna. 

Fast nu när jag ska lägga mig i sängen och sova kan jag inte sluta tänka på att han kanske är ute efter hämnd. 

Någon annan som har tomtefobi som kan flytta ihop? Kan ju inte vara den enda i hela världen. 

Men nu är jag ganska desperat! Någon stor, stark med tomtefobi som kan sova hos mig och beskydda mig? Ring mig på 0708650165. 

Finns så mycket jag skulle vilja skriva ut

Känner bara ett sug efter att skriva ut ALLA saker som jag vill. Inga måsten utan bara köra på hur jag känner. 

Jag vill skriva ut min historia som jag bär i ryggsäcken. Men däremot vet jag att det kan skada andra och jag kan hamna illa till. 

En lösning hade ju kanske varit att skaffa lösen? Låter mina vänner läsa hur jag mår då och varför. Vad jag gör och mina djupa åsikter om saker och ting. 

Det hade ju kunnat bli mer personlig blogg om hur jag känner & tycker. Vad jag tycker är fel och vad jag tycker är rätt. 

När jag har den här bloggen känns det inte heller redigt som det är jag, Eller hur tycker ni? 

Jag är mycket mer flams och skrattattacker, misstolkar allt som går att misstolka utanför bloggen.

Om jag får chansen till att göra en blogg till endast vänner skulle jag lätt skriva ut min historia. 

Vuxenvärlden

Att vara tonåring är nog den svåraste biten i hela ens liv. Men det är bara att bita i det sura äpplet och ta emot det för hur ska vi annars komma vidare? 

Du tar det där lilla extra steget som skiljer dej från barbiedockorna och kliver in i vuxenvärlden. 

Syskonen blir jobbigare och dom måste veta ALLT. Om det inte är att dom har lånat din nya tröja så är det att dom kräver att veta vem du är kär i och vilka du umgås med. 

När man sitter där vid middagsbordet och din mobil lyser upp ska dom vara dom första som checkar så det Inte är Erik i 9:an, liksom jag menar komigen finns det något pinsammare? 

Helt plötsligt får man inte vara ute till kl kvart i 11 längre utan man ska höra av sig på mobilen ständigt, vara hemma senast halv 10 och föräldrarna förvandlats till spioner.  

Och vadå jobbigaste är när du sitter på ditt rum med kompisar och diskuterar hemlisar så bara smäller din pappa upp dörren och undrar vad man håller på med. Och innan han går vill han gärna dra till med något skämt som endast han skrattar åt. 

Men jag kan på vissa sätt förstå mina föräldrar ibland, för dom vet ju vad det innebär att vara tonåring. 

Min pappa har väldigt gripande historier och han var inte världens lydigaste, liten smal,söt pojke utan han var helvild! Vi brukar alltid ha det mysigt i bilen och lyssna på hans historier gång på gång om allt möjligt som kom i hans väg haha. 

Men jag hoppas även mina föräldrar förstår mig ännu mer i dessa situationer. 

Att dom förstå varför jag smäller igen dörren framför deras näsor ibland. Att dom förstår att jag vill lära känna fler vänner och jag vill känna spänningen på kvällen. Att jag behöver känna att dom litar på mig, men även låter mig ta ansvar. Att visa dom att jag kan reda ut grejer på bra sätt och låter mig även göra misstag. 

Men att dom finns som stöd ifall något skulle gå snett till. Familjen ❤️ 

Killar klassas högre upp?

Varför är det bara killar som blir dom stora förebilderna? Jag menar om man räknar från var och ens stall, hur många killar finns det där? Och hur många tjejer finns det? 

Tror förmodligen att tjejerna var ganska många fler än killarna, right? 

Så varför syns nästan bara killarna högre upp i sporten. Tror verkligen inte det beror på att killarna är mkt bättre från början och får en talang bara sådär. 

Utan det är nog från förr i tiden snacket som åker upp igen. Att tjejer inte kan sporta och att dom endast är bra till att få ut ungen och städa. 

Big no! 

Tjejer vafan, vi måste sätta ner foten och kämpa för våran sport, och vårt kön! 

Att killarna ska få klassa upp sig i varje sport är så sjukt lågt. 

Vi säger att det är synd om ridkillarna, att dom blir så hårt stämplade i skolan. Men nej, hur många gånger har inte vi tjejer fått bli nertrampade av både lärare, kompisar och fotbollskillar? 

Jag har kämpat tills jag är helt slut med att kunna sitta med killar utan att bli utklassad som någon jävla stalltjej. 

Jag SKA kunna läsa upp om Rabat i skolan utan att alla ska sitta och peta i näsan och lyssna på musik tills den där snygga fotbollskillen kommer. 

Härom dagen fick allihopa berätta om deras höjdpunkt person/sak. 

Jag pratade om Rabat, några pratade om datorer, några om instrument och en om hundvalp. 

Alla applåderade stort och tacksamt och spetsade öronen när han berättade om den där hundskrället. 

Tills när jag berättade, då kunde han med hundvalpen sitta med sin iPad eller dator och snacka dessutom.

Dagisnivå här kommer jag liksom. 

När jag väl var inne i min berättelse om Rabat så kollade jag omkring mig. 

En petade navelludd, en fnissade och pratade bakom min rygg! Då var det nog liksom , come on vi går i 7:an! 

Hej där *namnet på killen* vill du ta över istället? För du verkar ju ha sååååå mycket mer intressantare grejer att berätta än mig. 

Där läxade jag upp honom, han skämdes och jag fortsatte min lektion. 

Han kanske till och med fick en läxa för livet? Tjejen som satt helt knäpptyst kan sätta gränser när hon är trött nog på att nöja sig med navelpetande och skitsnack! 

Tack för mig 

Någonstans där ute

Tänk att någonstans där ute finns den människan du ska tillbringa ditt liv med. Den personen som ska sätta dit din ring existerar någonstans på jordklotet, var vet ingen.

Jag vet också att han som var mitt skäl till blöta kuddar finns där ute, han andas fortfarande och lever vidare med sitt liv. 

Han lämnade en massa röra bakom sig som jag får ta hand om, han bara dumpade av en massa elände. 

Kanske jag aldrig mer få se honom, eller kanske han läser det här.  

Just nu är mycket up and down i mitt liv, men jag stannar med fötterna i marken. 

När folk ser mig i korridoren eller på stan har dom ingen aning, dom har ingen aning hur många sömnlösa nätter jag gråtit eller hur många gånger jag velat ge upp. Och dom har ingen aning jag har ställt mig upp igen, fortsatt min resa med mycket i ryggsäcken. 

Så girls keep your head up, vi är starka tilsammans! 

You know my name but not my story, och kanske om ni har tur kan jag berätta den för er. 

Vart vill jag komma med Rabat?

Ibland ställer jag mig själv frågan, vart vill jag komma? Jag vill göra egna framgångar i ridningen, vill inte följa samma fotsteg som mina förebilder utan jag kör på och siktar mot stjärnorna samtidigt som jag lär mig av mina misstag. 

Jag vill komma till den delen där man är helt överlycklig med sin ponny, om det då är vinna 1000982627282 tävlingar spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om Rabat plötsligt blev en skogsponny, jag vill bara komma till den övernaturliga kärleken som känns som allt bara rullar på. 

samma glada leende som dit och hem, det kallar jag för en framgåmgsrik ryttare, som får både sig själv och hästen att må sådär extra bra.  Inte en ryttare som får hästen dunka huvudet i marken och trycka på massor med grejer och sedan kolla ner på alla skogsryttare. Det är 0 respekt på dagisnivå liksom. 

På tävlingar beter jag mig med en positiv inställning och säger kanske en kommentar som får den där lilla flickan med shettisen som vägrade ut sig att må sneppet bättre. 

"Bra du red" brukar vara ganska nyttigt att slänga ur sig även om man kan få dom där blickarna som svar. Men vem förlorar på det? Jo otacksamma ryttaren som lever på avensjuka och väljer att blicka istället för att svara schysst "tack så mkt, lycka till". 

Ordet vi ryttare känner till - missförstånd.

När jag rider Rabat och hon gör tvärt emot allt jag än vill så blir jag oftast grymt arg och besviken på både hon och mig. Det är nog min största svaghet i ridningen.  

Ibland så vill jag bara hoppa av och leda in henne i stallet men det är då jag påminner mig själv om det enda ordet som är problemet till att det inte går som jag vill - Missförstånd kallas det. 

För viljan har jag, och jag vill verkligen lyckas men ibland brottas viljan & missförståndet mellan hästen och ryttaren. 

Det är då man ska stanna upp och rätta sig själv, sitter jag verkligen stadigt i sadeln? Har jag kontroll på allt? Gör jag det tydligt så vi förstår varann? För hästen är ju allt ditt jobb och slit. Det är du som formar den. 

Och så finns det ju vissa ryttare som har blivit bortförda i bubblan med skarpa bett, remmar hit och dit och stora kraftiga sporrar. 

Dock har dom svårt att fatta det själva, tyvärr men hörni jag ser inte viljan där. Jag ser press. Där blir dom inte behandlade som djur, utan mer som maskiner. Motsatsen till människans bästa vän. 

Som ekipage tycker jag man ska kriga tillsammans om prispallen, inte mot varann som det intrycket det ger när det vita skummet trillar ur hästens mun och huvudet går så långt ner så man tänker att den där "hästen knäcks av närsomhelst" .

Jag kom ihåg när jag hyrde en ponny, dag ut och dag in fick jag höra vad jag skulle ha på honom. Kändes som dom trodde Att jag inte skulle klara av honom. 

Det var just då jag satte ner foten och knäppte loss rem för rem. Tillslut fanns inte ens en sadel. 

Och all träning, varje dag jag kom hem med skrapsår på knäna. Ökade min vilja att kunna lyckas. 

Det tog tid vet ni, inte på 3 veckor direkt men Tillslut galopperade jag med långa tyglar barbacka utan att trilla av. 

Det kallas seger, och nej man kan inte köpa det eller ta genvägen med massor med hjälpmedel. Utan det är något man jobbar för, när man har den starka viljan kan man göra allt 

Såhär brukar mitt ridpass se ut. Både framgång och missförstånd. Ja så är det jag är 13 år och äger en ponny på 4:a år, vi kommer misslyckas och vi kommer lära oss tillsammans. 

För stark för vissa

Står kvar med mina fötter i marken. 

När alla spottar på mig så sträcker jag på ryggen och höjer huvudet. 

Det som skrivs här är MINA tankar, yes en 13 årig tjej på ölandsfriskola kanske? Men här folket får ni en "K-bry" rätt in i facet för det som skrivs är min syn på saker. Gillar ni det och höjer tummen, så bockar jag och bugar för er.

 Men så fort ni ser att jag är stark och jag är mognare än vissa andra för min ålder, accepterar och inser saker och ting så får jag "hat" på mig för den jag är, please go and leave och lägg inte ner tid på att hata när man kan göra så mycket annat här i världen. 

Jag tänker stå stadigt även om stormen kan göra så att bloggen rasar, så om ni en dag ser att jag saknas här så ska ni veta att jag har gått miste om bloggen för att jag står för vem jag är. 

Och till alla er tjejer ett ord - Kämpa! 

För hur mycket folk än kommer dra in för mej och fälla krokben så passerar jag stadigt och höjer huvudet högt för mina åsikter. Jag tänker kämpa till min grav om jag så måste för inte tänker jag backa nu. Utan jag satsar allt när jag är så nära toppen. 

Så visst haters leave tack för This is me.