Tänk dig själv. Du packar ihop dina mest lätta värdesaker. Du har 10 minuter på dig, 10 minuter att säga farväl till hemmet du växt upp i. Du har 10 minuter på dig att pussa mormor på kinden för sista gången. Du har panik, hela din familj packar oroligt inför den långa resan. Men det är ingen sån resa, ingen solsemester. Utan det är en flykt, en flykt från ditt eget hem. En flykt från de sönderbombade husen. 

 

10 minuter går snabbt, för snabbt. Din mamma ropar på dig, nu var det dags. Innan dörren smälls igen vänder du dig om, du kollar rätt in i din mormors ögon innan dörren smälls igen för sista gången. 

 

Familjen springer, din lillasyster är nedbäddad med filtar i mammas famn. Du springer tills du inte känner dina ben. Du passerar det som en gång var en fotbollsplan. Alla skratt blir till minnen, alla tårar är borta. För här gråter man inte, då är man svag. Gråter gör man om man har gett upp, men vi har inte gett upp för vi är påväg till ett land där allt är fläckfritt. Ett land där man hälsar på varann när man tar in posten.

 

Sverige - ett land där alla är lika värda, ett land där man tar i hand med flyktingar. Trots hudfärg, kön eller religon.

 

Du vandrar genom en skog mitt i natten, du går och går trots att du inte ens ser vart du trampar. 

Pappa pratar, han är stark för han kan inte gråta utan han gör vad som helst för sin familj. Han har sett mycket, för mycket. Vi rymmer ifrån våldtäkt, vi rymmer ifån mord, vapen och krig. Vi rymmer ifrån blodet på gatan.  Vi rymmer ifrån vårat land.

 

Vi packar upp filtar, vi måste vila så vi kan springa ännu fortare. 

Jag somnar med några sista minnesbilder i huvudet, minnerna blir till mardrömmar som håller hela natten. 

Jag ser blod rinna, blod från mina vänner, blod från mina kusiner. Jag hör folk ropa, jag hör barn skrika. Jag hör föräldrar gråta. Detta håller på tills jag vaknar med solskenet. Då är det dags att fortsätta springa. 

 

 

Våra problem är framförallt våldtäkter, men är det invandrarnas fel? NEJ.

Om vi har problem med det, sätt strängare lagar så blir vi av med skiten. 

Just nu sitter det svenskar som bestämmer vilket straff man får om man gör något fel. Men hur många blir inte friade? Jo en extrem summa. För att 97% av alla våldtäktsmän inte behöver spendera en enda dag i fängelset. Och det är vi i sverige som bestämmer det. 

 

 

Dom som kommer från andra länder är mycket kunniga och lär sig snabbt. Om vi tycker det behövs satsas mer på sjukvården i sverige, varför bara inte utbilda dom ännu mer? För när dom kommer hit är dom klara och redo att starta om sitt liv med ett jobb. 

 

Men sanningen att dom faktiskt inte ens får plocka upp skräp på flyktinganläggningarna för att dom tar någon annans jobb. Den sannngen är brutal. Vi svenskar som bara föddes här på den ljusa sidan och bara kollar ner på invandrare som kämpat sig hit idag genom våldtäkt, brott, vapen och blod rinnandes från gatorna. Dom har kämpat och jobbat för att dom vill överleva. Dom vill att deras barn ska göra sverige stolta. Och föräldrarna har hållt masken framför barnen dom kvällarna dom velat ta ett rep runt halsen men istället pussat godnatt och lagt sig i tid. Hatten av till er, för ni förtjänar min respekt mer än någon annan. Ni har rätten att finnas.  för någon dag ska jag ändra på allt, men jag börjar idag med att skänka pengar. Nästa steg är att gå fram och ge kläder och behövande saker. Sen när jag skaffat mig mer stöd hos folket är det dags att ta tag i problemet med dom som har större makt. 

Vi kan inte göra allt men alla kan göra något, om vi verkligen tror på det. Och jag ska göra något.

 

 

Jag hade faktiskt gimmieband på henne och galoppen gick bättre än förväntat. Duktig ponny! 

Finis 💕

Hästen: 200 kr 

Kompisar: 400:-

Bussen: 100 kr

Vad som ingår i hästen är nog ridsaker till även mej, typ nya ridbyxor är högst på listan sen kommer stövlar. Mamma är så schysst så hon lägger till några hundralappar på ridkläder :) 

Tummen upp till hööks som även tagit fram lite vågade ridbyxor, dock ska jag nog inte köpa dom men det var endån en "wow" stil. Fett coola asså 

Vi kom faktisk på 1 hinder flera gånger om, då kom jag på att sitsen måste övas. Var ju ett tag sen jag hoppade, aja hindret slutade på minst en meter 👍 

Varför? Jo för jag vill verkligen vara stolt över min kropp. Det har jag drömt länge men nu ska drömmen bli sann. 

Dagens känslor innehåller ALLT. Jag skrattar när jag gråter, gråter när jag skrattar. Idag är allt skit & allt är bra. Ja ni fattar, inte ens jag vet själv mitt humör för stunden? Jo besviken och stolt på 2 olika personer. 

Den jag är stolt över är nog mamma, min bästa mamma. Hon säger alltid dom orden jag inte får fram. Lägger en hand på min rygg PRECIS när mina kuddar är våta av tårar. Tack bästa mamma för du tar rätt beslut och hjälper alla i familjen och stöttar upp även utanför, jag älskar dej ❤️

Bilder kmr ikväll 💕

Så jag ska ta mig en funderare, är rätta beslutet att byta skola? Tror nästan det men jag tvekar kanske bara innan för jag är nervös. 

Idag står dressyren högst upp. Alvida ska ev hänga med upp och jag ska rida lite för henne, när det ändån gick så bra igår så är det dags för att sätta ribban lite högre upp. Skaffa nya mål och satsa lite mer. 

Hoppas lite att hon har samma energi idag som hon hade igår, hon tyckte verkligen det var kul och springa varv efter varv i ridhuset.

 

Ahhh galenpanna... Aja hon tycker det ju är roligt, det är ju det största målet. Visst man kan ju inte tycka det är kul jämnt men det är ju så i den sporten.Nackdelar och fördelar.

I skolan gick det bra, ligger en bit före i vissa ämnen. Sen i stallet gick det bättre än anat. Rabat var BÄST. Hon var pigg men lyssnade... IBLAND... Haha men hon är så perfekt min egna häst ❤️ 

Så idag skippade jag ridningen för det är lite svårt att rida när man förfrusit hela sin kropp, if u know what I mean. 

Tänka sig att den ponnyn alla tog som ful exempel var den vackraste ponnyn jag sett. Tänka sig att från början skrittade jag 2 varv sen ville jag hoppa av, gapade alltid efter något större. 

Men tänka sig att följa hjärtat räckte att inse att ponnyn var allt jag någonsin velat ha? Tänk att inse det när det är försent När man skrivit på pappret. En sekund efter inser man att man gjorde sitt livs största misstag för att JAG LYSSNADE PÅ ANDRA. Som inte kände honom. 

 

Dom tyckte inte om honom för dom förstod honom inte. Dom fick mig att tro att jag var bättre när jag inte knappt var värd denna ponnyn. 

 

Tänka sig att den ponnyn man skrattade mest med tog dom flesta tårarna. Saknar dej för varje dag som går. Min finaste häst. Men tack för allt jag fick, tack för att du väckte mig när jag bara ville somna in. Utan dej hade jag nog inte stått här idag. Min räddare i nöden. 

 

 

 

 

Mitt tävlingshumör är ganska konstigt. Dom flesta unga ryttare som jag brukar vara ganska galna i sitt humör. SÅNT HATAR JAG. Jag är rena rama motsattsen. Så fort jag åker iväg är jag taggad till 100%. Tänker bara på min häst hela tiden. Jag brukar ha som mål att framridningen går bra, för om jag ska vara ärlig är jag för övertaggad och glad bara jag kommer över ett litet rosa kryss, kalla mig fjantig men jag tror det är en lyckovinst och ha mitt humör.

 

Och jag kan till och med gråta innan, gråta en hel del. Jag är så nervös men direkt när hästen kommer innanför banan släpper det, Då jävlar ska jag rida!

 

Och då spelar det ingen roll hur dåligt det gick för då är jag så pass slut efter framridningen så jag blir helt stum. Även om jag kanske fallit av på 2 hindret så blir jag helt stum. Då vill jag att ALLA föräldrar med sina kommentarer "Åh det går bättre nästa gång" håller tyst.

 

Jag klappar alltid min häst, för det är mitt arbete och vi har kommit till den nivån som jag har tagit oss till.

Om det gick åt helvete första gången så kan det bara gå bättre. Det finns ALLTID lösningar.

 

 

Och jag vet hur det är att stå där och se en nära vän vara besviken på sin häst. Rycka till i munnen så fort den tänkte ta ett kliv för att den står ostadigt. Det är helt hopplöst, Och jag vill aldrig aldrig aldrig bli den personen som låtsas ha större kapacitet än sin häst. För då hade aldrig hästen vägrat ut sig eller fått ner bommen.

 

Och folk undrar hur jag kan vara så glad när jag vägrade på första hindret? Jo för det är min aldedess egna häst och hon skulle aldrig bara vilja vara dum. För hästar tänker inte att nu jävla ska jag kasta ner Agnes i leran på första hindret och sedan ska jag nolla nästa vecka.

 

Utan jag är ju helt färdigbölad redan innan jag startat? Dock har jag aldrig trillat av på tävling men dåligt har det gått flera gånger om. Men det är dom tävlingarna jag lär mig på för då taggar jag och tränar så hårt till nästa.

 

 

 

Hon stod alldeles blixtstilla. Vet att hon kände att något inte stod rätt till. 

Den kramen förändrade hela dagen. Stod och kramade henne i säkert 20 min bara lät tårarna rinna. Känna henne andas mot min nacke. Allt var så perfekt även om allt hade vänt sig mot mig. 

Där stod jag, men den enda individen som aldrig skulle svika mig. Den enda varelsen jag någonsin kommer älska, som fyller ut varenda plats i mitt hjärta. 

Tack Rabat, min bästavän. Utan dej hade jag nog inte funnits här idag 

Har blivit helt söndertrampad, trött och sliten. Nu tar jag en antal beslut som kommer ändra ganska mycket, antingen tjänar jag på det eller får man ta smällarna som kommer efter. Hur som helst måste det ske en förändring. 

Sen när jag går och hälsar på lilla gul. Borstar henne noga, fy va skitig hon va! 

När jag borstar svansen så märker jag också ett blödande sår! Tycker det är sjukt märkligt. Jannike och jag gick och kollade i hagen men det var ju ingen spik eller något som dom kunde skärt sig på? Konstigt...

Vi båda longerade hästarna, no problem båda 2 var i bra rörelse. Och Rabat fattade rätt galopp i båda varven, trimmad och klar liksom. 

Men för säkerhets skull låter jag henne vila idag hade ju inte varit roligt om hon vore halt eller hade ont imorgon när Alvida tränar 😏

Så dagens stall, det var det 👍

Huvudet är inte för långt ner och stör henne utan det ser mer ut som hon har frammåtbjudning och tycker det ser kul ut. Avslappnad men ändå pigg i blicken, yes såhär tycker jag det ska vara.

Synd att jag inte har någon fotograf annars hade ni genast fått lite bilder men det börjar ta lite slut på dom, hahah. 

Efter stallet drar jag antagligen till en person som jag saknar fööööör mycket eller flera Goa personer, får se lite va jag känner för. 

Foto: http://wengdahl.se//Malin wengdahl 

Och sen drar jag nog till Josse och Tilda och ha en mysig kväll, skönt att jag ändå har så många vänner som man kan räkna med. 

Skönt att ha denna nystarten med fartfyllda raketer och Instagram fyllda med "gott nytt år" ihopsatta bilder och texter som tackar olika personer som deltagit och gjort 2013 bättre. 

När jag själv tänker på 2013 så har det varit en värdelös början. Första månaden utan Tiibet kändes som ett tomt hål, ingen ide att åka upp till stallet, ingen ide att ens ta på mig ridbyxorna eller att kolla på bilder. Var så sjukt ledsen så raderade alla bilder för att få bort honom från minnet, men vart man än vände sig så hörde man namnet. 

Jag fick vänja mig vid att det inte längre var min mening att gå in i hans spilta längre. Och det tog jag som ett slag, var hård mot mig själv för att vänja mig. 

Sen så började jag på Talli - både plus och minus, 

+ pluset var att jag träffade Ebba, hon som ska få ta starten på mitt nya år. Och jag lärde mig väldigt mycket på honom. 

- minuset var väl att jag tröttade ut mig på ridningen, ville sluta rida. 

Efter sommaren så bytte Ebba stall, ett stort minus faktiskt. 

Sen kommer vi då till delen där den 4åringen klev in i mitt liv, väckte lusten att åka mot stallet igen. Hela familjens projekt, alla i familjen Heyne pussade på henne och det blev som våran egna familjemedlem. Stort plus! 

Jag träffade många vänner, blandat med plus och minus, vissa var värre och andra bättre. Men jag lärde mig av det och för med mig den kunskapen i framtiden. 

Och sen har jag en sak som jag inte gått ut med, har bara sagt till dom jag märkt att jag kan lita på. Om jag sagt den obehagliga grejen så vet du att du är speciell och att jag kan lita på dig, jag har respekten för dig! Det största minuset på hela mitt år, många sömnlösa nätter, gråtandes till sömns morgonen därpå. 

Gott nytt år vänner, ta det lugnt ikväll och var försiktiga! ❤️ 

Ett halvår, haha.