Jag vill komma till den delen där man är helt överlycklig med sin ponny, om det då är vinna 1000982627282 tävlingar spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om Rabat plötsligt blev en skogsponny, jag vill bara komma till den övernaturliga kärleken som känns som allt bara rullar på. 

samma glada leende som dit och hem, det kallar jag för en framgåmgsrik ryttare, som får både sig själv och hästen att må sådär extra bra.  Inte en ryttare som får hästen dunka huvudet i marken och trycka på massor med grejer och sedan kolla ner på alla skogsryttare. Det är 0 respekt på dagisnivå liksom. 

På tävlingar beter jag mig med en positiv inställning och säger kanske en kommentar som får den där lilla flickan med shettisen som vägrade ut sig att må sneppet bättre. 

"Bra du red" brukar vara ganska nyttigt att slänga ur sig även om man kan få dom där blickarna som svar. Men vem förlorar på det? Jo otacksamma ryttaren som lever på avensjuka och väljer att blicka istället för att svara schysst "tack så mkt, lycka till".