I februari har jag ägt Rabat i ett år. Ett år är ganska lång tid, 365 dagar. 365 dagar har jag snart lagt ner blod, svett, tårar och 1000000 ton med glädje och skratt. 

 

Det är även ett år sen jag hade den bästa tiden i hela mitt liv, men även den värsta. Som en kula i bröstet kan man säga. 

 

Men Rabat "lagade" mig bit för bit. 

Unghästen med ojämn man och krokig kropp blev den som helade mig. 

Nu sammarbetar vi i varje galoppsprång, vi samlar ihop oss till en. två blir ett liksom, konstigare än så är det inte. 

 

Trodde inte jag hade någon att gråta ut mina tårar på, men så stod hon mitt framför mig och det hade hon gjort i hela sitt liv.

Unghästen jag trodde inte skulle bli något särskild tog över hela min värld och gjorde den långt ifrån fläckfri men stabil. 

 

Förra året sa tvekade jag alltid och sa ska vi verkligen, detta året säger jag "vi ska" i luften över hindera. 

 

Hon har verkligen fått mig att inse vad kämpa innebär, att vi kan, vi ska!