På praoen idag fick vi verkligen känna på hur det var att ta steget och testa att jobba. Vi hade sjukt mycket jobb framför oss och mobilen var det inte en chans att vi skulle hinna ta upp, det bara blev helt fullt med människor och att känna att det inte var jag som var gäst va mer annorlunda än vad jag hade tänkt mig.

 

Det var inte jag som satt ner i dom vältorkade stolarna och smutsade ner tallrikarna som gav hårda jobb att få rena. Utan det var faktiskt jag som fick stå där och kämpa med att göra mina gäster nöjda, jag fick försöka vara så vänlig jag bara kunde och jag fick kämpa för att hinna med alla tallrikar som skulle bort och kaffet som skulle fram.

 

Att mina jobbkamrater för denna veckan jobbar såhär hårt varje dag, från kl 10 till 6 är otroligt. 

Det var en tjej som jobbade hårt och slet ut sig till högsta poäng för att få kunderna att gå iväg mätta och med ett leende, den tjejen sa några meningar som verkligen bankade sig fast på min hjärna. 

 

"Detta är bara mitt första jobb idag, snart ska jag hem till min dotter. Snart ska jag hem och laga mat, städa, ut och gå med hunden, diska & många mer saker behöver ordnas" 

 

Det var där jag fick lite tankar, tänk verkligen vad mina föräldrar jobbar för att jag ska kunna ta lite fil på kvällen och lite varm oboy på morgonen. Dom sliter först på deras första jobb för att kunna ha mig kvar och sen när dom kommer hem så skjutsar dom bort mig till min häst som inte kostar 5 kr direkt. 

 

Att vara gäst må vara lätt bara sitta och begära att kaffet kommer flygandes till mig, medans jag kanske inte tänker redigt hur det känns att stå där och kämpa för att få mig till en nöjd kund. 

 

Kämpa med kaffet som kostade 10 kr, att bära det hit. diska tallrikar och lämna 5 st kaffe till bord nummer 27. 

 

Det låter lätt, right? Men nej verkligen inte.