Idag har jag återhämtat mig hyggligt från träningen i torsdags. Allt gick dåligt och jag bara kände att jag bara ville hoppa av och aldrig komma tillbaks. Där satt ungar och red jättefint och lugnt dressyr. Medans jag var helt förbannad på min ponny och hon var arg på mig. Just för att jag var besviken på mig själv. 

 

Jag tänker inte sitta och bara nicka och säga att vi gör det bättre nästa gång, att vi alla har sämre dagar vilket stämmer till en viss del. Men JAG har aldrig betett mig så dåligt på en träning någonsin, tack för att bella stod ut med mej. Igår var jag faktiskt nära på att gråta?! Usch om mina barn hade gjort så hade dom fått hoppa av direkt och fått utegångsförbud i 3 veckor. 

 

Jag är där för att jag vill lära mig. Även fast jag vet att hästen är för ung för mig så VILL jag fortsätta och allt går om man vill och jag kommer kämpa med den här ponnyn tills jag står högst upp på prispallen. Då ska jag tänka tillbaka på  alla jäkla misstag och tårar som jag låtit rinna ner från min kind bara för den sporten jag älskar. Den sporten jag riskerar att offrar mitt liv för varenda dag. För att min bästavän är en häst och mitt liv går åt att kämpa mig upp. Blunda när jag chansar på ett för högt hinder och ler när jag landar oskadd. 

 

 För att jag vet att jag kommer tugga grus flera gånger om tills jag vant mig vid grussmaken. Jag vet att jag kommer få rejäla kommentarer från olika ryttare som vill trycka ner mig. Jag vet att mina vänner kommer ligga 1:a på vissa tävlingar medans jag vägrar ut mig på första hindret, but thats life. Jag älskar det jag gör och jag kommer fortsätta med det tills mina ben inte orkar bära mig mer, då dom får släpa mig ner från hästryggen.