well, kärlek...vart ska man börja? Jo kärleken är väl det viktigaste som finns i våran värld. Men det verkligen öser av kärlek i tonåren. Kärlek är en fantastisk upplevelse och att gosa in mig mellan någons killes famn är bland det bästa jag vet. Känna hans parfym tätt intill mig och blunda är verkligen tummen upp för mig.

 

Allt känns så jäkla underbart och man tror man kommit till himlen, sen pang kan man vara singel igen. Jag har alltid varit rädd för kärlek, eller inte kärlek i sig utan att förlora någon. Det svider som mest.

 

 

Men sen så hände det något. På kort tid var jag en helt annan person. Mognade så sjukt, vafan händz liksom?

Fick fler nummer i mobilen, fler vänner på facebook och vänner bara dök upp poff. Fick mycket kommentarer och raggningsrepliker vilket som är helt sjukt kul, och ja det är kul att bli smickrad.

Jag har varit kär 1 gång, inget mer eller mindre. Och har så extremt svårt att bli kär. Gillar inte att vara fast vid en som kanske inte finns där för mig en dag men jag vet att jag bara haft fel killar vid mig. För jag har ju varit ung och dum men jag börjar bli klokare haha.

 

Men allt detta killdrama bland tjejer, vem får ta vem? Shit tjejer, calm your tits liksom. Bitcha inte om någon tar det förr-förra ex. Jag menar då har man ju gjort slut? Självklart är det en annan sak om en bästis kommer och kysser killen framför dej vilket h*n inte borde göra som kompis. Men om Frida i 9:b gillat hans foto - fine liksom. Life goes on, ligg inte där och deppa medans du har hela livet framför dej att ha kul och passa på att vara ung.

 

Och att sen inte tänka att kärlek är bara mellan olika kön utan att det finns folk som inte ser kärlek som ett kön utan personligheter är fett sköna människor asså. Våga stå på er, ni lever en gång. Gör det ordentligt men var försiktiga.