Mitt tävlingshumör är ganska konstigt. Dom flesta unga ryttare som jag brukar vara ganska galna i sitt humör. SÅNT HATAR JAG. Jag är rena rama motsattsen. Så fort jag åker iväg är jag taggad till 100%. Tänker bara på min häst hela tiden. Jag brukar ha som mål att framridningen går bra, för om jag ska vara ärlig är jag för övertaggad och glad bara jag kommer över ett litet rosa kryss, kalla mig fjantig men jag tror det är en lyckovinst och ha mitt humör.

 

Och jag kan till och med gråta innan, gråta en hel del. Jag är så nervös men direkt när hästen kommer innanför banan släpper det, Då jävlar ska jag rida!

 

Och då spelar det ingen roll hur dåligt det gick för då är jag så pass slut efter framridningen så jag blir helt stum. Även om jag kanske fallit av på 2 hindret så blir jag helt stum. Då vill jag att ALLA föräldrar med sina kommentarer "Åh det går bättre nästa gång" håller tyst.

 

Jag klappar alltid min häst, för det är mitt arbete och vi har kommit till den nivån som jag har tagit oss till.

Om det gick åt helvete första gången så kan det bara gå bättre. Det finns ALLTID lösningar.

 

 

Och jag vet hur det är att stå där och se en nära vän vara besviken på sin häst. Rycka till i munnen så fort den tänkte ta ett kliv för att den står ostadigt. Det är helt hopplöst, Och jag vill aldrig aldrig aldrig bli den personen som låtsas ha större kapacitet än sin häst. För då hade aldrig hästen vägrat ut sig eller fått ner bommen.

 

Och folk undrar hur jag kan vara så glad när jag vägrade på första hindret? Jo för det är min aldedess egna häst och hon skulle aldrig bara vilja vara dum. För hästar tänker inte att nu jävla ska jag kasta ner Agnes i leran på första hindret och sedan ska jag nolla nästa vecka.

 

Utan jag är ju helt färdigbölad redan innan jag startat? Dock har jag aldrig trillat av på tävling men dåligt har det gått flera gånger om. Men det är dom tävlingarna jag lär mig på för då taggar jag och tränar så hårt till nästa.