Dom kvällarna
Dom kvällarna då tårarna rinner ner som floder från min kind. När varje hjärtslag är en utmaning, när jag säger jag vill inte jag vill inte men livet fortsätter. När mina kuddar är fyllda med tårar och alla i huset sover. När jag intalar mig själv att allt kommer bli bra. Men inte idag. Inte inatt. Men snart kommer solskenet lysa igenom.
Snart ska jag visa dom.
Jag ska visa dom hur jag klarade mig andetag för andetag. Hur jag grejade det tillslut. Alla leenden vid frukostbordet och alla tårar rätt ner i kudden på natten. Mitt hjärta är starkt. Det har blivit nertrampat många gånger om, lurat och blivit spottad på. Men det dunkar exakt som det ska, och jag lever.
Jag vill bilda en mur. Såga isär alla känslor utanför och bilda ett hårt skal. Aldrig kunna känna några känslor med någon för då är det kört. Då har den personen chansen att såra mig, trampa mig på tårna och sticka en kniv i ryggen. Precis som dessa andra gånger.
Fast jag hör rösten i mig säga "kom
Igen Agnes, ett andetag till du klarar det". Sen brottas jag med ångesten hela natten. Den kramar mig hårt och lägger sig tätt intill. Ändå försöker jag så gott jag kan att kravla mig ur den.
Kommentarer
Trackback
